Nyligen figurerade rapporter i media om hur Marita Ulvskog (S) poserade med en bild på en terrorist som dödat flera civila. Mannen på porträttet som den socialdemokratiske EU-parlamentarikern höll upp heter Marwan Barghouti. Barghouti är en prominent palestinsk politisk figur, han stod åtalad misstänkt för att ha berövat 26 människor livet, huvuddelen israeler. Bevisningen var tillräcklig för att döma till ansvar för fem mord.

Vem bryr sig?

Som väntat väckte denna akt av Ulvskog ingen större reaktion i Sverige. Detta beror sannolikt på att frågan inte är särdeles laddad för den breda medelklassen som på sin höjd, i samband med valrörelser, orkar engagera sig i klassiska frågor som skola, vård och omsorg. Den svenska regeringen, och uppenbarligen också socialdemokratiska europaparlamentariker är bekväma med att ha fria händer och driver i allt väsentligt en aktivistisk linje i Israel-Palestina-frågan.

Man kan fundera kring varför det svenska folkets förtroendevalda är så engagerade i denna fråga när väljarna är så ointresserade. Om det förhöll sig på annat sätt torde det väcka större anstöt när en folkvald representant symboliskt tar ställning för användande av dödligt våld mot civila, oavsett vilken sida som utövat sådant våld. Svaret torde till betydande del stå att finna i att det finns enklaver i det svenska samhället som i allra högsta grad är intresserade av denna fråga. Priset för att blidka dessa grupper är lågt eftersom man inte tappar väljare ur den större allmänheten som överhuvudtaget inte tar notis om vad som händer.

Tid för skörd

Ulvskogs agerande, sett i ett större sammanhang, skulle kunna vara ett uttryck för den strategi man har för att locka till sig det växande antal röster som utgörs av väljare med ursprung i mellanöstern. Detta är frukten vänsterorienterade politiker har att skörda efter ett mycket långtgående och, betraktat ur det egna perspektivet, framgångsrikt migrationsprojekt. Nu när projektet kommit till ända så har man på etnisk bas återetablerat det klassamhälle som man säger sig vilja befria de egna väljarna i från. Då är det alltså tid att förse sig med den egentliga nytta som den stora invandringen haft att erbjuda.

Det vi ser i exempel som Ulvskogs poserande kan vara ett uttryck för hur kulturella och politiska uppfattningar från andra delar av världen får genomslag i svensk politik. Retoriken inom arabvärlden mot judar och Israel är mycket hård, därför är det en nödvändighet att det ensidiga ställningstagandet i konflikten lämnar utrymme för, och inte tar avstånd från flagrant antismetism.

Det självklara, inte längre självklart

I förlängningen kommer S med flera att behöva förvalta de röster man vunnit hos mindre etablerade grupper vilket konkret måste innebära att man anpassar politiken efter sina väljare. Därför vore det förhastat att ta förgivet att debatter om könssegregerade skolor eller badhus är tillfälliga fenomen som snabbt dör ut efter ha blivit kvästa av den överväldigande koncensus som är så typisk för det svenska samhället. Det är inte osannolikt att liknande debatter som inledningsvis uppfattats som absurda kommer att utgöra ett normalt inslag i politiken. Ifrågasättandet av vad som för det västerländska samhället är självklara påbud blir en naturlig följd av hur nu styrande politiker väljer att förhålla sig till strömningar som svårligen kan förenas med idealet om det jämställda, sekulära samhället.

Från rött håll ter det sig som att man vant sig vid rollen som det självklara valet för de större invandrargrupperna. När dessa röster blir fler, blir trycket på genomslag i politiken större. När målkonflikterna blir totala så är det också givet att det inte längre är självklart vad som är självklart. Den som tvivlar kan ställa sig frågan om det inte brukade vara en självklarhet att ledande politiker tydligt tog avstånd från judehat?

Källor:

https://www.bbc.com/news/world-middle-east-13628771

httpss://www.svt.se/nyheter/utrikes/marita-ulvskog-poserar-med-bild-pa-omstridd-palestinier