På senare tid har debatten om friskolors vara eller icke vara blossat upp igen. För ett knappt år sedan var frågan uppe på dagordningen dels efter en krönika av Jan Guillou och dels efter uppgifter om att pojkar och flickor inte undervisades tillsammans i vissa religiösa friskolor. Dåvarande Gymnasieminister Aida Hadzialic (S) tillkännagav att Utbildningsdepartmentet skulle titta närmare på saken. Det som gjort frågan åter aktuell är Kalla Faktas reportage den 4 april 2017. I reportaget visas en film där flickor och pojkar könsuppdelas när de ska gå på bussen.

Reaktionerna på sådana här program är oftast ögonblickliga. Politiker, krönikörer och privatpersoner går ut och säger att religiösa friskolor skall förbjudas. Jonas Sjöstedt (V) gick häromdagen ut och sa Det är helt fel att vi i Sverige har skolor som indoktrinerar barn i en viss religion”. Idag annonserade Socialdemokraterna att man kommer att driva en ny linje med en skola som ”är fri från konfessionella inslag”. Vi ser att fokuset direkt har flyttats från att den enskilda skolan ansågs göra fel när de delade upp pojkar och flickor vid ombordstigning på bussen, till att nu handla om de religiösa friskolornas vara eller icke vara.

Argument som anförs är ofta att tron är en privatsak och inget som hör hemma i det offentliga. Vederbörande ”vill inte att deras skattekronor ska läggas på sådant”. Andra argument är att barn ska ”växa upp i neutrala skolor”.

Vidga perspektivet

Låt oss zooma ut och vidga perspektivet. Den kristna tron har haft en given plats i den svenska skolan i ungefär 1 000 år fram till 1960-talet. Under 1960-talet ville de socialdemokratiska skolprofilerna Brita Stenholm och Stellan Arvidsson skapa en skola med den dåvarande kommunistdiktaturen DDR som modell. (https://skolvarlden.se/artiklar/den-svenska-ddr-skolan). Denna modell utgår från en ateistisk livsåskådning.

Karin Kittelmann Flensner har skrivit en doktorsavhandling som beskriver hur religionsundervisningen ser ut i den svenska gymnasieskolan idag. Den utgår helt enligt Arvidssons ideal, utifrån en ateistisk livssyn som anses vara neutral och opartisk – signerat kommunistdiktaturen DDR. Människor som är troende framställdes i religionsundervisningen enligt doktorsavhandlingen som ointelligenta, psykiskt sjuka och galna.

Det finns ingen neutral skola

Med doktorsavhandlingen som grund kan vi alltså slå fast att den svenska icke konfessionella skolan är allt annat än neutral. Här skulle Jonas Sjöstedts (V) retorik kunna användas. Dagens skola, bakom ett sken av neutralitet, indoktrinerar barn till en ateistisk livsåskådning.

De finns de som skulle invända och säga att det är mest neutralt att ha en icke konfessionell skola, och att barnen ska få välja själva när de är vuxna och kan fatta egna beslut. Men som doktorsavhandlingen av Karin Kittelmann Flensner fastslog, finns det inget som är neutralt. Det finns olika livsåskådningar och sätt att se på tillvaron. Alla måste vi förhålla oss till detta.

Skolans syfte i Sverige

Eftersom det inte finns något neutralt, så faller argumentet om en icke konfessionell skola som det eftersträvansvärda. Det vi istället bör göra är att titta på skolans syfte i allmänhet. I Skollagens (2010:800) 4 § läser vi om att syftet är att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.”.

Lust att lära

Lite längre ned i 5 § står det också att Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.”

Så sammanfattat om skolans uppgift kan alltså sägas att den ska se till att våra barn lär sig och blir kunskapsfyllda medborgare. Helt klart för att kunna vara en aktiv och fungerande del av det svenska samhället. Men inte bara det utan barnen ska få respekt för mänskliga rättigeter och demokratin. Kort sagt: Skolan ska se till att våra barn blir välfungerande demokratiska medborgare.

En tredje väg att gå

Nu inställer sig frågan: Kan en icke konfessionell skola klara detta bättre än en konfessionell? Sannolikt inte. Några av rubrikerna på senare år kring kommunala skolor är: Sexism, rasism, mobbning, våld från lärarna, våld mot lärarna, mögliga lokaler, lektionskaos.

Istället för religiösa friskolors vara eller icke vara, så finns det en tredje väg att gå. Vidta åtgärder mot de skolor som inte håller måttet, kommunala eller privata, konfessionella eller sekulära. Om 18 av 20 konfessionella skolor sköter sig utmärkt – varför stänga dessa av principskäl medan undermåliga kommunala skolor sorglöst tuffar på?